Vi fick möte med en långtradare full med timmer och i det snöovädret samt väglaget så fanns det inte så mycket att göra. När vi väl hamnade i diket så var det liksom ingen större grej för tjejerna. "Ha, men då går vi ut och puttar". Själv kände jag mer OMG! Jag trodde vi skulle dö. Jag visste inte vad jag skulle göra med bilen. Jag visste inte. Hur fasen gör man liksom när man aldrig kört i diket innan? 

 

Att putta den lilla bilen i en stor snömassa var ju nästan intill meningslöst. Vi kom allt längre ner i diket och jag tänkte att vi kommer aldrig komma upp. Till slut stannade två bilar och hjälpte oss fyra tjejer som inte riktigt hade kraft till att få upp den själva. Till en början gick de inte för dem heller men till slut så kom vi upp. Resterande resa hem satte jag Hanna bakom ratten och mig själv helt förskräckt i baksätet. 

 

Jag intalade mig själv att inget farligt hände och alla mår bra men trots det var jag som i chock. När min kusin kom förbi på kvällen var jag helt stum och bara, ja vi körde i diket, haha. Som att det var något roligt. 

Det värsta av allt var när jag dagen efter skulle köra bil igen. Till en början gick de bra men när jag kom ut på stora vägen och såg alla diken fick jag total panik. Efter att då ha läst psykologi nu i vår och lärt mig att vi människor har en förmåga att förtränga hemska känslor så insåg jag att de var på väg tillbaka. Hela vägen hem grät jag i panik och skräck. 

 

Trots att jag inte alls tycker om mina föräldrars tjat på att jag inte kan köra bil så är jag nu glad att det har tjatat på mig. Trafiken är inget att leka med. Speciellt inte ni dårar som kör bil i Jönköping. Ursäkta men vad fasen tänker ni med ibland?!?!?! Inga blinkningar, inget bromsande, här kör vi bara. Eller som den idiot som körde om mig på vägen hem i typ 130 i kurva där den fick möte med en lastbil, jag trodde återigen att min sista stund var kommen. 

 

Ha respekt för varandra i trafiken. Rätt som det är, är olyckan framme! 

Cya Anna!