Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vart jag ska börja?!? Livet känns tungt, hemskt och fruktansvärt. Helst av allt skulle jag vilja sjunka genom jorden eller spola tillbaka tiden och hoppas på en annan utväg. 

Tårarna rinner och väggarna känns som att de ska ramla samman. Hjärtat slår lika fort som en berg och dalbana tar sig fram på rälsen. För en stund vill jag bara stoppa tiden, gråta, dra täcket över huvudet och hoppas på att ett mirakel för en gångs skull kan ske för oss. För vår skull! 

Cya Anna!