Ska jag vara ärlig vet jag inte ens vart jag ska börja?!? Livet känns tungt, hemskt och fruktansvärt. Helst av allt skulle jag vilja sjunka genom jorden eller spola tillbaka tiden och hoppas på en annan utväg. 

Tårarna rinner och väggarna känns som att de ska ramla samman. Hjärtat slår lika fort som en berg och dalbana tar sig fram på rälsen. För en stund vill jag bara stoppa tiden, gråta, dra täcket över huvudet och hoppas på att ett mirakel för en gångs skull kan ske för oss. För vår skull! 

Cya Anna! 

Cya Anna! 

Helgen var fullspäckad med roliga aktiviteter. Jag hade sett fram emot det länge. Jag körde hem mot Skövde i fredags eftermiddag med höga förväntningar och ovetandes om vad som skulle ske på natten. Hade så sjukt kul med jobbet och gick vidare till harrys efter thaihouse. Väl där festade vi loss en timma ungefär innan jag blev av med mobil och körkort. Till svars från vakterna får jag höra att detta pågått en längre tid och att de inget kan göra. Jo tjena! STÄNG krogarna för ett tag och låt stölderna dö ut.

Helgen har jag sen dess spenderat i telefonsamtal känns de som. Brev och papper som skickas hit och dit. Men sånt är livet när man är vuxen.

Nu är de ny vecka och nya möjligheter. Som exempelvis att jag blir 19! 

Cya Anna!