Varför är det så att när kvällen kommer så svajar känslorna iväg? Det är som att hjärnan ställer sig på funderingsnivå. Det är sjukt jobbigt...
Man sitter i sin ensamhet och lyssnar på musik och tankarna bara flyger iväg långt bort och man bygger upp fundering efter fundering tanke efter tanke. Ikväll ligger min på saknad. Saknad av något som man längre inte har. Något som fanns men som inte finns längre. Mina tankar bara byggs på mer och mer. Men en sak består, frågan varför?
Ikväll talar jag om min kära morfar. Han var min bästa vän, jag tror inte att det är så många som har/hade en sådan relation till sin morfar. Den var speciell. Den var fin. Det fanns en trygghet i honom, något som jag inte finner längre, den finns inte kvar. Jag kan aldrig åka hem till honom längre och bara kunna lägga mig i hans famn och känna hans rakvatten lukt. Jag har sörjt honom. Det har jag verkligen gjort, men vissa kvällar som denna. När kvällen är mörk och ensamheten så stor finns det inga gränser. Det blir bara för mycket.
Det har gått tre år sen min morfar försvann ifrån mig men saknaden är enorm. Min största rädsla var att jag inte skulle minnas honom, utan att jag skulle glömma, att mina minnen skulle försvinna med tiden. Det värsta är att det sakta börja göra det. Jag är rädd för att jag inte kommer minnas. Men långt där inne så känner jag att alla våra minnen ligger där. Att när man tänker på dig så kommer de fram. De härliga minnena du och jag har. Du är min ängel i himmlen som skyddar lilla mig här nere på jorden. Jag känner det. Jag vet det. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Det finns inte ord. Jag trodde inte att det skulle gå så fort som det gjorde. Jag tog förgivet att du skulle stanna här. Men livet har sitt slut. Men ditt tog slut för fort. Jag var inte beredd....


"I'd rather be with you"