”-Det är verkligen någon som stirrar på mig, jag känner det i ryggmärgen”

”-Gå fort!!”

”-Har du slagit in 112 på telefonen?”

”-Tänk inte på att klockan är två och att du är själv ute en fredagkväll”

En dialog som upprepar sig varje kväll jag ska gå hem själv sent en kväll. Det spelar egentligen inte roll vad det är för kväll, tisdag som lördag samma visa. Jag vet också att det är inte bara jag som känner detta.

Idag lever vi ett samhälle där brott begås dagligen och många tycker att det inte är något konstigt med det. Det gör väl inget om jag slår till honom för då lär han sig ju, om vi går ut och skrämmer lite folk en kväll skadar väl ingen. Mig skadar det. Jag är fullkomligt livrädd varje kväll jag ska gå hem själv från någon det spelar ingen roll om det är en granne några dörrar bort, rädslan av att någon ska hoppa fram och slå ner mig ältas i min hjärna säkert tjugo gånger om på promenadvägen hem. Till och med i lilla Hentorp är jag rädd. För jag vet vad folk är kapabla till och detta har ändrats på bara några år. Att man ska behöva känna rädsla för att gå ut på kvällen i Sverige, låter i mitt huvud inte bra. Min mormor berättade en historia för mig om vad en vän till henne hade råkat ut för, denna vän hade cyklat hem från sitt jobb en vanlig vardagskväll på vägen hem hade denna vän cyklat förbi ett gäng ungdomar precis då vännen hade cyklat förbi sa ungdomarna ”ska vi ta jäveln på cykeln?”. Det var då här i Sverige. En helt oskyldig person.

Jag vet att jag inte är enda tjejen som känner så här och det finns säkert killar som känner samma sak men saken är den att vi har skapat detta själva. Vi skapar samhället vi lever i, vi skapar efter vilken standard vi vill leva, vilket grupptryck vi vill följa för att vara coola. Vi bestämmer hur samhället ska se ut. Jag vill inte att det ska se ut så här, jag vill kunna gå hem en kväll utan att vara livrädd, utan att ha hjärtklappning. Jag önskar att alla kunde tänka ett steg längre innan man utför sin handling, för det finns trots allt människor som får leva med det efteråt. Tänk på andra.

Cya Anna!