Ibland undrar man när alla problem ska sluta dyka upp och man bara kan få njuta av livet utan större åkommor. Visst jag lever och jag mår bra. Jag är frisk(hyfsat i alla fall), jag har underbara vänner, en fin familj och släkt, grymt jobb och hela livet framför mig. Trots det så känns det ständigt som att det fattas mig något. Vad kan jag inte sätta fingret på.

Jag vet att jag inte borde gnälla över allt jag inte har då det finns människor i världen som har så mycket mindre än jag. Men det är mycket här i livet man inte borde. Eftersom att jag ändå bara lever en gång kan jag lika gärna passa på att gnälla de dagar jag känner för det. För det finns dagar då jag inte känner för att gnälla. Då jag njuter av allt underbart här i livet men idag är en dag då allt är upp och ner.

Min nya vårlista pryder fint spotify, dessutom ska en kabel inskaffas så att den kan spelas i bilen. Jag har en underbart fin pappa som flängt runt med min bil idag och fixat alla paddans problem. Trodde jag, tills han nu ringer och med sin underbart snälla röst på ett snällt sätt ska berätta för sin dotter att allt inte riktigt samtidigt som jag inte ska bli arg. Jag vill krama min mamma men måste vänta tills imorgon bitti då 48 timmar har gått.

Jag vill sola. Jag vill bada. Jag vill supa. Jag vill dansa. Jag vill hångla. Jag vill vara uppe natten lång. Jag vill skratta med vänner. Jag vill skämma bort min familj. Jag vill köpa en ros och säga jag älskar dig.

Allt är egentligen underbart fint för mina problem är enbart i-landsproblem. Problem som imorgonbitti troligtvis har försvunnit. Men trots det kryper jag nog ner i sängen med täcket över huvudet och deppar en halvtimma tills allt är bra igen. För trots allt, det är enbart ett litet i-landsproblem.

Cya Anna!