Att leva i en resväska vet jag vad de innebär i alla fall. Hela hösten känns det som att jag gjorde det. Innan sommaren kom och innan jag visste att jag hade kommit in på utbildningen så sade jag, "nej men jag ska bo hemma hos mamma och pappa. Det blir bäst och billigast så." Det där ändrade sig ganska snabbt. Jag ville liksom alla andra vara delaktig i studentlivet, njuta av livet här nere och lära känna nytt folk. Men än idag är det fortfarande ett pendlande hem på helger för jobb, vänner och familj. Men den största anledningen är för jobbets skull.

 

Många har frågat och undrat över om jag inte skall söka jobb här nere och just då inser jag hur mycket mitt jobb egentligen betyder för mig och hur de hjälper mig att hålla kontakt med familj och vänner. Visst att jag många gånger tycker det är skitjobbigt att börja fem en söndag morgon och aldrig i princip kunna festa en lördag men utan mitt jobb är jag rädd för att hemfärderna inte hade blivit lika många. Ännu större blir då rädslan av att förlora sina närmaste vänner där hemma.

 

Jag sade till mig själv efter studenten att dessa vänner skall jag hålla fast vid men ärligt talat tycker jag att det stundtals har varit svårt. Misstro mig inte nu kära vänner när jag skriver så här men tycker ni inte själva det är svårt att få ihop ett liv när vi alla kan ses och umgås utan att, men jag måste göra si och jag måste göra så? Kanske är det de som är en del av vuxenlivet!

 

Så även om det stundtals är jobbigt att ligga på vägen så är det värt det hundra gånger om, just för att få komma hem till vänner och familj. Så lätt blir ni inte av med mig.

 

Cya Anna!